Politik bör handla om faktabaserat samhällsbygge, inte ideologiskt tjafs

Inget ont om ideologier och övertygelser som sådana, jag använder mig alltid av min inre känsla som kompass.

Men problemen kommer när ideerna, som från början var självklara, blir en så dogmatisk ideologi att man glömmer observera den värld som ständigt förändras och att man vägrar ta till sig ny kunskap som ansamlas.

En bok jag läste nyligen, "13 things that don't make sense" av Michael Brooks, visade, förutom de 13 vetenskapliga mysterierna, också hur till och med forskare kan blunda för fakta som inte stämmer med teorierna, i årtionden. Om dessa sanningssökare kan gå i fällan, hur är det då med en viss annan yrkeskategori där sanningen inte verkar vara det högsta rättesnöret?

Debatter som utgår från kontrahenternas självklara "sanningar" kan möjligen vara ett underhållande tidsfördriv, men leder ingenstans.

Vi måste vara ödmjuka och realistiska, och kontrollera våra övertygelser mot faktiska observationer. Det vi inte vet, gör vi bäst i att ta reda på.

Jag har tidigare nämnt www.gapminder.org. Tyvärr är alla de senaste siffrorna inte med. Lyssnade på Hans Rosling i höstas och han påpekade att Sveriges koldioxidutsläpp för 2009 då ännu inte var publicerat. Skärpning! Det man bryr sig om skall man mäta.

Jag anser att man i politiken bör sträva efter att förbättra samhället och livskvaliteten för dess medborgare.

I boken ":59 seconds" av Professor Richard Wiseman gås en del av den senaste psykosociala forskningen igenom för att sammanfattningsvis försöka ge ett koncist svar på under en minut till frågan "Hur blir jag lyckligare?". En intressant sak som fastnade för mig är att trevlig samvaro med andra människor leder till större lycka och bättre hälsa.

I boken "The broken American male and how to fix him" av Rabbi Shmuley Boteach tar man upp problemet med att människor numera värderas enbart efter deras förmögenhet. I alla fall i USA, men vi är kanske inte så långt därifrån? Hursomhelst leder det till ökad stress och en känsla av otillräcklighet eftersom det alltid finns någon som är rikare och många som flåsar i nacken.

"Jämlikhetsanden" av Richard Wilkinson och Kate Pickett sitter sedan klockrent efter dessa två böcker. När samhället delar upp sig i flera "olika slags" människor försämrar det livskvaliteten för alla, det är bekräftat på många sätt. Den nya tanken i denna bok är att inkomstskillnader är mycket söndrande. Intressant är att i Japan verkar man vara återhållsam av kulturella skäl, ingen fördelningspolitik behövs. Har de fattat något som vi missat? I Singapore verkar stora inkomstskillnader inte ha samma negativa effekter, men det är förstås lätt att se sig som Singaporean ändå.

En annan intressant sak från ":59 seconds" var att om man fick betalt för att göra en god gärning så minskade både nöjet och viljan att göra om det.

Vill man ha ett samhälle med bättre hälsa och mer lycka finns det i alla fall fakta till stöd för att man skall underlätta för människor att umgås med varandra och sluta fokusera så mycket på pengar.

Kan man ha tillväxt i en grön ekonomi?

Är frågan egentligen intressant? Är tillväxt vad vi svenskar vill ha och behöver?

Tillväxt gör ekonomi enkelt, eller som en företagsledare uttryckte det: "Ökande inkomster löser alla kända [ekonomiska] problem."

Tillväxt gör så att vi alla kan få större kak-bit, eftersom kakan är större. Tillväxt har historiskt sett varit mycket betydelsefullt för att förbättra livskvaliteten, och den är fortfarande nödvändig i de fattigare delarna av världen.

Men i vårt rika land, är ekonomi verkligen den enda aspekten som har betydelse för oss och vårt välbefinnande?

Tillväxt mäts i pengar, som summan av allt som köps (eller säljs) för pengar.

Vad är pengar? Enklast är att se pengar som ett mått på arbete, vi tar emot pengar som betalning för vårt arbete, med förhoppningen att vi kommer att kunna byta pengarna mot frukterna av någon annans arbete när vi har behov av det. Onekligen mycket praktiskt.

Alltså är det trivialt att skapa tillväxt. Istället för att du och jag städar våra egna hem, kan vi ju städa hos varandra mot betalning, så har vi skapat tillväxt. Har vi då skapat något av värde? Vilka tjänster skall vi sälja härnäst?

Ett annat enkelt sätt att skapa tillväxt är helt enkelt att arbeta mera. Men vem vill det?

Vi kan ju se till så att någon utomlands jobbar nästan gratis åt oss och sedan kan vi sälja frukterna av deras arbete dyrt? För syns skull förädlar vi varan lite. Är det rättvist? Hur länge håller det?

Vi kanske kan arbeta effektivare istället? Men allt som produceras måste konsumeras. Mera läsk och chips, bli smällfet. Toppen, det blir ännu mer konsumtion av diverse mediciner och kirurgiska ingrepp, massor av tillväxt. Nja, men större TV, ny dator och mobiltelefon, nya skor? Jodå, med effektiv återvinning kan vi säkert snurra på bra länge. Och effektivitets- och konsumtionshetsen ger ju ytterligare tillväxt i form av behandlingar och läkemedel för alla stress-relaterade symtom.

Blir vi lyckligare av all denna tillväxt?

Kapitalismens fader, Adam Smith, uppskattade att ekonomisk tillväxt skulle fungera i ungefär 200 år. Det är där vi är nu, lite drygt. Jag tror han hade rätt. Även om vi kan skapa tillväxt, är det inte längre särskilt meningsfullt. Meningen med tillväxten var ju att förbättra livskvaliteten i samhället och det verkar för mig som att fortsatt tillväxt är antingen meningslös eller försämrar livskvaliteten.

På www.gapminder.org finns mycket intressant statistik att leka med. Bland annat kan man se att livslängden ökar med BNP, men bara till en viss gräns. Se www.bit.ly/dEplJ0

Man kan också se att rikare länder spenderar mer pengar på sjukvård, ganska linjärt, se www.bit.ly/hA9xYw

Betyder det att människor i rikare länder är sjukare? Kanske. Värt att fundera på.

Bra förebild?

På språkrörskandidat-utfrågningen i Stockholm fick jag frågan om jag tyckte jag var en bra förebild, miljömässigt.

Jag räckte med tvekan upp handen.

Jag gör inte allting på bästa sätt, men jag har miljön i åtanke hela tiden. Tror det är en mer tillgänglig förebild än perfektion.

En annan intressant sak är att många miljömässigt bra saker gör jag inte enbart för miljöns skull, inte ens i huvudsak för miljöns skull, men det verkar bara gå ihop så bra.

Jag tror att det är en viktig observation, att leva mer naturligt är bra för mig, personligen.

Vegetarian blev jag först av spirituella skäl, hade buddhistiska dragningar på den tiden. Ett par gånger om året krävde kroppen blod, så det blev en råbiff (helt rå). Men jag mådde bättre, var piggare. Fick backa lite när jag mötte min första fru, och sedan ännu mer när jag flyttade till Luleå. Men jag känner min kropp och äter bara kött ett par gånger i veckan, och då bara lite. Detta av hälsoskäl. Vill dock att djuret jag äter skall ha levt väl, kanske helst vilt. Är numera mest lagd åt indian-spiritualitet och försöker skänka djuret en tacksamhetens tanke.

Jag började ta tåget från Luleå till Stockholm av miljöskäl, men upptäckte snabbt att det passade mig bättre med en lugn kväll och vakna klockan sju i Stockholm, hellre än att stiga upp klockan fyra på morgonen i Luleå för att flyga. Upptäckte också att det går "fortare" med tåg från Luleå än med flyg ibland. För att vara i Kalifornien på måndag morgon måste man lämna Luleå redan på fredag kväll om man flyger, men kan åka på lördag eftermiddag om man tar tåget!

Har kört med lågenergilampor i många år. Det måste jag väl ändå ha gått plus i kassan på?

Jag har ingen bil, nu när jag bor i kollektivtrafiktäta Stockholm. Främst för att det är så praktiskt att slippa ha en och så skönt att kunna slappna av och tömma skallen istället för att behöva köra. Minns en dialog med brorsan när vi båda bodde hemma: han tyckte han vann 20 minuter mot mig på att ta bilen, jag tyckte att jag vann 30 minuter mot honom genom att ta bussen, eftersom jag kunde läsa istället för att köra. Jag pluggade matematik på den tiden och allt pluggande blev faktiskt på bussen. Nuförtiden är kollektivtrafikfärden till dagis en härlig samvaro och ett kul samtal med min dotter, och färden vidare till jobbet kanske den enda stund på dagen jag har helt för mig själv. Miljön vinner, men jag vinner mycket mer, och då har jag inte ens nämnt den ekonomiska aspekten!

Har företrädesvis köpt ekologisk mat sedan 90-talet, utom när jag inte haft råd eller det inte funnits. Dyrare, visst, men jag tycker det smakar bättre och att jag mår bättre. Största skillnaden: lukta (och smaka) på skalet av en ekologisk apelsin, jämför med kemikalievarianten.

Min fru är väldigt känslig för parabener. De finns i de flesta tvålar, kosmetika och sånt. De är "låtsas-östrogen" och kan ställa till med allt möjligt ofog, framförallt i kvinnokroppar. Det vill jag då rakt inte utsätta henne eller mina tre döttrar för. Bonus: att undvika parabener är bra för djur också.

Vi människor är del av naturen. Det som är bra för oss är bra för miljön och tvärtom.

Kandidat till miljöpartiets manlige språkrör

Jobbet är ledigt, tiden och utmaningen känns rätt, nu får medlemmarna avgöra om jag är rätt person.

Jag är bra på att "tänka utanför lådan" för att lösa svåra problem. Tror det finns en del sådana framför oss.

Jag har också hittills haft turen att mina medarbetare har "vuxit" i de projekt jag drivit och därmed skapat resultat som varit bättre än förväntat. Det kanske beror på någon ledaregenskap jag har.

Ideologiskt år jag helt odogmatisk, anser att alla skall tänka själv. Politiskt har det resulterat i att jag varje valår ifrågasatt allt och ändå kommit fram till att det inte funnits något alternativ till miljöpartiet.