Jag tänker på min farfar som gick i julottan varje år i nittio år. Men det var också enda gångerna han gick i kyrkan. Trots att han inte hade mycket till övers för prelaternas pladder var han alltså byns enda regelbundna kyrkobesökare.
Varje jul när klapparna är färdigutdelade kommer känslan av "Var detta allt?". Visst finns det glädje att hämta i pysslandet och pyntandet, i det omsorgsfulla julklappsvalet, i lagandet och ätandet av julmaten, i barnens förväntansfulla ögon inför julklappsöppnandet. Men i slutändan är det ändå bara tomma ritualer utan större mening.
Jesusbarnet berör mig inte heller det minsta, det är alltså helt obegripligt att jag nästan varje år bildar en föresats att gå i julottan. Andra kulturers historiska och religiösa avlagringar på midvintern saknar totalt mening för mig.
Men ändå fattas det något. Kanske söker jag själva kärnan i det hela, det som gått förlorat i försöken att härska och styra genom att lägga oväsentliga betydelser ovanpå. Jag minns att jag för länge sedan kunde finna nöje i att stå ensam ute i den smällkalla midvinternatten och se på fönster upplysta av juleljus. Att se den mörka natten punkteras av uttryck för mänsklig värme.
Kanske nyckeln är att finna en stunds stillhet att bara reflektera. Det behövs inga mirakel för att förundras. Att vi människor lever våra liv här och nu, i både glädje och sorg, är mirakulöst i sig självt. Att jordens lutning är lagom stor för att vi skall kunna nyttja så gott som hela klotet. Det är sannerligen värt att förundras över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar