Politik bör handla om faktabaserat samhällsbygge, inte ideologiskt tjafs

Inget ont om ideologier och övertygelser som sådana, jag använder mig alltid av min inre känsla som kompass.

Men problemen kommer när ideerna, som från början var självklara, blir en så dogmatisk ideologi att man glömmer observera den värld som ständigt förändras och att man vägrar ta till sig ny kunskap som ansamlas.

En bok jag läste nyligen, "13 things that don't make sense" av Michael Brooks, visade, förutom de 13 vetenskapliga mysterierna, också hur till och med forskare kan blunda för fakta som inte stämmer med teorierna, i årtionden. Om dessa sanningssökare kan gå i fällan, hur är det då med en viss annan yrkeskategori där sanningen inte verkar vara det högsta rättesnöret?

Debatter som utgår från kontrahenternas självklara "sanningar" kan möjligen vara ett underhållande tidsfördriv, men leder ingenstans.

Vi måste vara ödmjuka och realistiska, och kontrollera våra övertygelser mot faktiska observationer. Det vi inte vet, gör vi bäst i att ta reda på.

Jag har tidigare nämnt www.gapminder.org. Tyvärr är alla de senaste siffrorna inte med. Lyssnade på Hans Rosling i höstas och han påpekade att Sveriges koldioxidutsläpp för 2009 då ännu inte var publicerat. Skärpning! Det man bryr sig om skall man mäta.

Jag anser att man i politiken bör sträva efter att förbättra samhället och livskvaliteten för dess medborgare.

I boken ":59 seconds" av Professor Richard Wiseman gås en del av den senaste psykosociala forskningen igenom för att sammanfattningsvis försöka ge ett koncist svar på under en minut till frågan "Hur blir jag lyckligare?". En intressant sak som fastnade för mig är att trevlig samvaro med andra människor leder till större lycka och bättre hälsa.

I boken "The broken American male and how to fix him" av Rabbi Shmuley Boteach tar man upp problemet med att människor numera värderas enbart efter deras förmögenhet. I alla fall i USA, men vi är kanske inte så långt därifrån? Hursomhelst leder det till ökad stress och en känsla av otillräcklighet eftersom det alltid finns någon som är rikare och många som flåsar i nacken.

"Jämlikhetsanden" av Richard Wilkinson och Kate Pickett sitter sedan klockrent efter dessa två böcker. När samhället delar upp sig i flera "olika slags" människor försämrar det livskvaliteten för alla, det är bekräftat på många sätt. Den nya tanken i denna bok är att inkomstskillnader är mycket söndrande. Intressant är att i Japan verkar man vara återhållsam av kulturella skäl, ingen fördelningspolitik behövs. Har de fattat något som vi missat? I Singapore verkar stora inkomstskillnader inte ha samma negativa effekter, men det är förstås lätt att se sig som Singaporean ändå.

En annan intressant sak från ":59 seconds" var att om man fick betalt för att göra en god gärning så minskade både nöjet och viljan att göra om det.

Vill man ha ett samhälle med bättre hälsa och mer lycka finns det i alla fall fakta till stöd för att man skall underlätta för människor att umgås med varandra och sluta fokusera så mycket på pengar.